Åt frukost i lugn och ro, klädde på mig, packade väskan och gick den knappa kilometern till bussen! Var första person som inte fick sittplats i första bussen, lite irriterande men försökte att inte låta det störa mig. Använde tiden i bussen till att klä av mig överdragskläder, sätta på mig klocka, mp3 och försöka hålla mig lugn!
Väl på plats i Markusböle möttes jag av pappa, kort snack och så in efter nummerlapp (det gick snabbt) och sen en lååååång toakö! Så lång att vi efter en stund bestämde oss för att ställa oss i herrkön då den var betydligt kortare! Och knappa 5 minuter före start var jag redo! Lite peppande ord från pappa och så hann jag bara gå lite fram mot klungan så gick starten!
Starten var hetsig, pga tidsbrist stod jag från början långt bak och det kändes som alla verkligen rusade fram och jag fick intala mig själv flera gånger om att inte haka på i för högt tempo! Det lyckades jag med men hamnade istället stundtals bakom riktigt sega gubbar och gummor.
Första 4 km gick genom kobete, och skog och det var rätt lerigt på sina ställen och emellanåt valde vissa gubbar att nästan helt stanna upp vilket störde mig och min rytm. Men tempot och kroppen kändes helt bra! Bortsett från att näsan bestämt sig för att rinna och irritera min andning. Dessutom hade jag aningen varmt också, hade klarat mig utan pannband och kanske tunnare kläder på överkroppen då vädret visade sig från en finare sida än beräknat och solen kom titt som tätt och hälsade på! Vid första kontrollen, efter 6,4 km fick jag varmt vatten.... grymt irriterande så besviken sprang jag vidare utan att stanna.... Men det var en sjukt fin höstdag, och under första halvan av loppet försökte jag koppla bort tävlingen som sådan och njuta av att kunna springa och den vackra naturen!
När det återstod 10 km kändes det psykiskt bra! Nästan halva loppet avklarat liksom! :D Näsan och andningen jobbigt men inte så att jag inte skulle klara det! Däremot började låren strejka och kändes tunga som bly :o Anar att det kom ifrån att jag inte alls hann värma upp och trots bra försök att stå emot kanske ändå gick ut lite snabbt + kombinationen av väldigt varierat underlag som jag dessvärre inte riktigt är så van med här i Helsingfors.
Väl i Ulfsby (7,5km) kvar var låren sjukt tunga och jag kände för första gången att stiga av. Vid kontrollen var dom dock riktigt tröga så jag blev tvungen att stanna för att få något i mig. Så tog ett saftglas för att få lite socker och gick kanske 30 m innan jag slängde glaset och hakade på klungan igen! Efter Ulfsby var det lättsprunget på grusvägar fram till storavägen där vi möttes av asfalt och bilar i alldeles för hög fart. Vår klunga splittrades till ett långt pärlband och alla verkade aningen trötta och malde bara på i egen takt.
När jag närmade mig Kantarellen kände jag mig riktigt trött och var rejält sugen på att gå. Men då, kom en ny tjej upp bakom mig och då jag var osäker på hur många jag hade bakom mig vågade jag inte släppa förbi henne. Så jag ökade takten, kom in till sista kontrollen vid Maxinge, tog vatten och saft i farten och lunkade vidare för att inte tjejen skulle komma förbi! Fick även då syn på de i klungan som dragit ifrån lite. Insåg att det inte var omöjligt att gå förbi dom och tävlingsdjävulen väcktes i mig!
Förbi träningsverket kom vi sen i på barkbanan bakom sjukhuset, och sen in mot bakom begravningsplatsen. Vi möttes av flertalet backar (som vi dock knappt stött på tidigare, bara små) kände mig helt slut men ville inte släppa förbi tjejjen bakom och samtidigt hade jag en dam framför mig som jag mer eller mindre sprungit med hela loppet som jag så gärna hade velat slå!
Så jag bestämde mig för att ge dom en match och var stark upp för backe ett för att kanske knäcka dom, men dom kom sen ifatt igen. Nästa backe likadant. Inför sista backen (den upp till scheffers, riktigt seg sådan) var damen med i kampen och före mig upp! Men vi hade även passerat sista km markeringen och jag hade inget att förlora! Gick upp bakom henne och höll mig där, gick sen jämsides för att inte tjejen bakom skulle komma och med sista 100m ryckte jag och gick segrande ur vår lilla kamp! JAG GJORDE DET! JAG KLARADE KANONLOPPET 2014!
Tackade damen för en god match, och tjejen bakom som jag irriterat mig på kom och var glad för att jag tydligen hjälpt henne i mål! :)
Men som jag kämpat, mina ben (framförallt låren) var så slut. Det var tur att pappa mötte mig i mål! Drack massor, försökte tänja lite och återhämta mig!
Men jag gjorde det! Jag var SÅ lycklig! Tiden då, ja den kommer jag att förbättra! Jag hade tänkt mig runt 2.15, max 2.30 men pga förkylningen som satt i så gick jag slutligen i mål på 2.31.19!
Med tanke på förutsättningarna, sista veckans uppladdning så jag är otroligt nöjd över att jag genomförde loppet och sprang i mål! "Mind over body" var styrkeord det sista kilometrarna vill jag lova! Glädjande var dessutom att mina knän inte sa ett endaste pip ens under loppet! Dessutom kändes det konditionsmässigt inte farligt tungt heller! Nästa år ska jag vara frisk och vara starkare än någonsin! :D
För 2 år sen, var jag i en så otroligt bra löpform! Jag sprang ett millopp på våren, en 5km i augusti och tjejmilen i september! Varvat med mycket träning förståss! Men, 3 dagar, onsdagen innan starten på den 45e kanonloppet 2012 spelade jag innebandy och knät vred sig.
Det har varit en lång och omtumlande väg tillbaka och än är jag inte där jag önskar att jag skulle va men jag är på god väg!
Och tack vare mängder av pepp, stöd, glass och samtal tog jag mig genom en omfattande op, rehab och försäkringsbråk! Jag gjorde det! Och med Kanonloppet nu bakom mig sätter jag punkt för min knäskada. Jag är så otroligt tacksam för mina fina vänner, lagkamrater och bästa sambo som hjälpt mig på vägen! TACK!
Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar